Julskinkans historia

Julskinkan och dess historia

Julskinkan är en uråldrig tradition vars historia sträcker sig ända bak till förkristen tid. Julbord förekom redan under vikingatiden. Under det så kallade midvinterblotet offrade man boskapsdjur för att behaga gudarna och på så vis få välsignelse över skörden. De djur som man offrade och åt av under bloten var främst häst, svin, nöt och får.

Julskinkan har dessutom en väsentlig plats i den nordiska mytologin. Dess historia visar på att den gestaltades som särimner, d.v.s en mytologisk galt som utgör föda till asagudarna i Valhall. Varje kväll slaktades Särimner av asagudarna för att morgonen därefter återuppstå i sin ursprungliga form. Förutsättningen för att återuppståndelsen skulle kunna ske, var att alla ben samlades ihop efter spisningen.

Första gången julskinkan omnämns i litteraturen är år 1677 av den svenska naturforskaren och historikern Olof Rudbeck. I sitt verk Atlantica, beskriver Rudbeck julskinkan som herrskapsmat, vilken åts av överklassen. Det var dock först under slutet av 1800-talet som julskinkan slog igenom på stort i Sverige och blev synonymt med svenskt julbord.

Julskinkan blev en uppskattat maträtt hos välbärgade familjer, som gärna griljerade skinkan på spett. Förutom julskinkan, bestod julbordet av råvaror såsom kalvsylta, lutfisk, inlagd sill, patéer och syltor. Anledningen till att julbordet, nu som då, består av så mycket köttråvaror beror på att man under 1800-talet konserverade mat genom att salta in råvarorna. Man åt därför insaltat fläsk under stora delar av året, men inför julen gjorde man undantag. En eller flera grisar sparades för att serveras färska vilket ansågs som mycket högtidligt.

1800-talets julskinka såg annorlunda ut från dagens, då den innehöll revbensspjäll, vilka för tiden, ansågs ha högre rang än skinkan i sig. Traditionen var att slakta grisen till Lucia när den var som allra mest gödd. Familjer som inte hade det lika gott ställt, brukade stycka upp skinkan och spara den till sommaren. På julafton åt man av det som fanns kvar av skinkan, vilket kunde vara grisfötterna eller överblivet småfläsk. Riktigt fattiga familjer sålde hela grisen för att kunna överleva.

På 1900-talet började julskinkstraditionen ta den form den har idag. Julskinkan utvecklades till att bli en allt mer folklig julrätt, och revbensspjällen plockades ut. På grund av nya konserveringsmetoder som tillkommit under 1800-talets andra hälft, kunde julborden under 1900-talet ha fler, och mindre rätter. Rätter som tillkom var bland annat Jansons frestelse, prinskorv, köttbullar, gravlax och köttbullar.

Idag äter vi mer julskinka i Sverige än vad man någonsin gjort tidigare. Cirka 6889 ton julskinka säljs till konsumentmarknaden varje år, och i snitt äter vi 1 kilo skinka per person under julen. Julskinkans utveckling är en såväl lång som fascinerande historia, och det ska bli intressant att se vilka nya former julskinkan tilltar i framtiden!

Julskinkans faschinerande historia